Denna vecka konverterade vi våran film till en rad olika format, la upp dem på webben, jag la in filmen på min mobil, streamade den och dylikt. Det var roligt men kanske en smula överambitiöst? Jag lärde mig i alla fall att konvertera filmer till olika format med olika codecs, det var bra!
Carl-Johan Seths text handlar förvisso om teaterdramaturgi, men det går att dra många
paralleller till berättande med ljud och rörlig bild. Reflektera, gärna med utgångspunkt i Seths text, kring vad du lärt dig om berättarteknik under kursen.
Ja, vad har jag lärt mig? Svårt att pin-pointa saker o föra ner dem i ord direkt, men det ska sägas att jag lärt mig en ruggig massa saker. Jag har alltid gillat berättande, men jag är också riktigt kaosig när det gäller idéer och kreativitet, jag är en sån människa som vill göra tusen miljoner saker samtidigt, jag vill ha med allt jag gillar och jag är en obotlig optimist och tror att allt går bara man vill. Jag har lärt mig att så är det inte. Det krävs begränsningar, man måste få med bara det vesäntliga eller det som kan föra historien frammåt. Detaljer är bra, detaljer är skojjigt, men för mycket blir rörigt - och det är absolut inte bra.
Att förmedla saker är inte lätt, det tolkas olika av olika personer och upplevs olika. Det finns dock de stilgrepp som fungerar, konventioner i filmvärlden. Vi har försökt följa dessa. Vi har 2 parter, vi introducerar en konflikt, vi presenterar parterna och var de står, och på kort tid berättar vi om problemet - konflikten. Vi har ingen avslutning i form av någon pekpinne eller propaganda, utan ett skämt, som att vi skojjar bort det lite. Detta är ett slags ställningstagande det med, problemet med plankning är kanske inte ett så otroligt allvarligt problem som vissa vill få det att framstå som? Vi har viklat filmen - detta är inte en propagandafilm för att få folk att planka, det är snarare en film som är menad att sticka ut lite, irritera alla de människor som tycker att "plankning är rent fördjäääävligt rent utsagt". Det finns faktiskt riktiga problem här i världen, lite humor över våra I-landsproblem kan väl inte skada?
Det hela är egentligen inte våra egna synpunkter ska tilläggas, vi i gruppen tycker inte att man ska planka, det kostar faktiskt en ruggig massa pengar för andra sl-resenärer. Men vi ville som sagt skapa något lite annorlunda - något lite kontroversiellt. Jag tycker vi lyckades.
Fantisera fritt utifrån texten Make Your Movie (and your name) om hur du själv skulle
kunna ta dig in i film /tv-branschen och vilken typ av position du helst skulle vilja uppnå
Oj vilken fråga, att få fantisera fritt om hur jag skulle vilja ta mig in i denna bransch är roligt. Att göra det kräver nästan att jag först börjar klura på vad jag vill bli. Regissör skulle jag vilja vara, att få sätta mitt eget bomärke på filmer, att ta mig an de manus jag vill och få skapa nåt eget av dem vore så roligt. Jag vet inte så mycket om vad en regissör faktiskt gör faktiskt, men jag vet att de filmer som jag älskar har samma stuk. För att vara klassisk så säger jag Tim Burton, hans filmer är underbara, det melankoliska mystiska mörka färgglada svartvita humoristiska och tragiska i hans filmer är så underbart välgjort. Danny Elfmanns musik som ligger i bakgrunden sätter pricken över i:et i filmerna, och Tims ständige skådespelare mr. Johnny Depp är fantastisk.
Så att få bli regissör och göra det han gjort, det vore underbart.
I annat fall vill jag bli tecknade, att få teckna min egen film eller serie vore något av det roligaste jag kan tänka mig.
Hur ska man komma dit då? Jo jag tror man får försöka alla meddel faktiskt. Göra serier hemma, teckna och försöka. Publicera sina verk gratis på internet, nå ut till så många som möjligt. Trycka upp de serier du gjort på papper och dela ut gratis på olika platser. Jag har faktiskt funderat på att göra just det, trycka upp vissa saker jag gjort och gå till Science-Fictionbokhandeln i stan o fråga om ja får lägga en bunt där, som folk kan ta. Såklart ska jag då ha en egen hemsida och i serien ha addressen dit. Då gör jag mitt namn, jag tror jag kan bli igenkänd då, först i den lilla lilla inre kretsen, men allt sprider sig som ringar på vattnet om man gör det bra. Ta t.ex. Lily Allen som blev kändis via My Space och nu ses på MTV och är en världsartist.
Eventuellt får man söka praktik på alla bolag du kan komma på, verkligen hamra sig in i branschen.
Jag tror dock att det viktigaste du kan ha är din kreativitet och ditt tålamod. Utan dem kommer man inte lyckas. Att få nej på nej på nej på nej är nog inte ovanligt, man får inte slås ned av det, utan bara fortsätta försöka. Be om konstruktiv kritik, försöka utvecklas och ta nya chanser.
Sen är det nog bra om man har lite tur också.
Thursday, June 07, 2007
Vecka 4
Redigeringsveckan.
Denna vecka var inte lika jobbig som de föregående veckorna tyckte jag. Jag upplevde det mer jobbigt att klura fram idén och utförade den än själva efterarbetet, som jag faktiskt tyckte var riktigt roligt. Det är lite som när man skulpterar fram något ur lera. Man börjar med en idé, man kletar litegranna och får fram ett rätt hyffsat resultat om man har tur. Därefter så kommer det roliga, redigeringen. Man får putsa upp sin figur, plocka fram detaljerna, plocka bort felen, i värsta fall göra om vissa bitar. Med filmingen var det likadant. Vi hade en lång lång intervju med Anna på Planka.nu som vi helst av allt ville ha med alltihopa av, 20 minuters intressant intervju. Addera dessa 20 minnuter till 10 minuters intressant och humoristisk konversation med Matte-spärrvakt och våra egna sketcher så slutar vi på runt 40 minuters bra meterial. Nu kom problemen, vi var tvunga att skära ner allt till 10% av orginaltiden, alltså få med allt vi ville på endast 4 minuter max.
Vi satt framför våran dator och slet och slet, som alla andra i klassen. "we killed our darlings - and lot's of em", vi gjorde filmer - alpha 0.1 0.2 1 - filmen blev en beta 0.1 vidare till 1.0 genom veckan. Till slut hade vi ett resultat vi alla var nöjda med, då mastrade vi hela filmen, såg till att alla ljudnivåer stämde överens med varandra, såg till att alla klipp övergick snyggt till efterföljade klipp etc.
Andrezej Wajdas tankar i fårhållande till våran film:
A. Wajdas påstår att idén är något av det svåraste att komma på, och visst håller jag med om att det kan vara svårt, men samtidigt håller jag inte med alls. Klart en idé kan vara svår att komma på om vi som nu i vårat projektarbete mer eller mindre tvingas att sätta oss ner och banka ur oss bra och intressanta tankar att göra en film om, men jag tror inte att det är så det går till ute i den stora världen. Jag tror snarare att det första som föds är idén om ett ämne man vill behandla, man har något att berätta eller något man vill belysa i samhället. Wajdas berättar att han besökt en plats i Polen där han hittade en miljö han fastnade för. Han kände att dessa hus skulle vara bra i en film, men kunde inte komma på en bra handling till denna film. Jag köper detta med hull och hår - såklart kan det vara svårt att komma på en bra idé, men jag känner samtidigt att om det är på detta sätt - om filmen eller idén inte kommer naturligt, så kan filmen aldrig bli bra tror jag. Jag tror att en krystad idé resulterar i en pretantiös film, kanske ytlig eller stel. Han berättar sedan att han inte gjorde någon film av miljöerna i Polen för att han inte hade nån idé.
Garden State! Säger jag. Garden State är en underbar film, som verkligen utnyttjar miljöerna till max, den är faktiskt nästan bara byggd på miljöerna i ett regning New Jersey. På dessa melankoliska bilder ligger ett underbart soundtrack. Bara det är nästan nog när det är välgjort, men bara nästan, det krävs en idé - en handling. Något måste hända, men vad? Garden State har en handling, en ung man återvänder för att begrava sin döda mor, han möter sedan gamla vännerna han lämnat, och en flicka. Klassisk handling, inte särskilt kreativ, vi har sett sådan förr - men aldrig på detta sätt. Idén i denna film är inte det väsentliga, i alla fall inte idén om handlingen. A Wajdas menar ju på att hur något utförs också är en del av idén, och detta är otroligt sant. En relativt fattig handling bärs istället upp av otroligt vackra miljöer, tystnad varvar med bra stämningsful musik och ett minspel från skådespelarna som gör att jag älskar varje sekund av filmen.
Därför tycker jag att Wajdas har både rätt och fel. Bra miljöer, bra stämning kräver inte alltid en häftig handling, det kan faktiskt vara tvärtom, blir den för spektakulär tror jag den kväver stämningen i filmen, och vi resulterar i något taffligt halvdant.
Efter denna kanske onödigt långa utsväningning så återvänder jag till ämnet. Relationen till vårat projekt.
Vi satte oss ner efter lektionen och började spåna. Det gick trögt i början, antar att vi kanske inte vågade tänka fritt eller va rädda att andra skulle tycka våra idéer var dumma. Men detta släppte snabbt och för mig var det i alla fall solklart att jag inte ville göra någon film som höll sig inom ramarna för den normala "skolfilmen". Jag ville göra något mer - det ville vi alla. Vi ville skapa något lite kontroversiellt, det resulterade i att det skulle bli en film om plankning. Vi kom också fram till att det skulle ligga humoristiska undertoner i det hela, inget alltför tungt, inget alltför seriöst, inte pretantiöst stelt ställningstagande med rätt eller fel. Vi ville skapa något lekfullt men ändå något som påverkade folk. Svårt skulle det bli, men det jag lärde mig mest av allt var att ha en dynamisk idé. Att bestäma vad du vill förmedla - inte hur. För genom resans gång så tog sig filmandet nya banor, vi hade planerat att ha med vissa sketcher vi inte kunde ha, vi viste inte vilken musik vi kunde få ta och fick därför senare klippa ihop sketcherna till den musik vi fått så det passade.
Resultatet blev mycket lyckat tycker jag.
Speakertext:
Vår grupp valde att inte ha någon speakertext, vi ville själva inte påverka tittaren, utan lät filmen tala för sig själv. En speakerröst hade förstört våran ambition att hålla stämningen lätt tror jag. Såklart beror det på vad man hade sagt som speaker, men det stilgreppet valde vi att inte använda oss av alls.
Vill man däremot använda sig av en speakerröst finns det några olika saker man bör tänka på och saker som underlättar. Dessa är hämtade ur Kristin Olssons text i kompendiet.
-Använd stor lättläst text med korta rader för att underlätta läsningen.
-Gör gärna egna symboler på pappret, smileys eller hjärtan, för att kunna betona orden rätt och få fram den känsla du vill förmedla.
-Ett bra tips är att stå upp och läsa texten, som bör vara placerat i ögonhöjd på exempelvis ett notställ.
-Andningen är viktig att kontrollera. Flåsa inte i micken när du läser.
-Hitta din egen stil när du läser, det blir mer karakteristiskt, naturligt och avslappnat om du kan vara dig själv. Hela vitsen är att texten du läser inte ska låta som en text, utan istället låta som att du bara helt naturligt talar till någon person.
Denna vecka var inte lika jobbig som de föregående veckorna tyckte jag. Jag upplevde det mer jobbigt att klura fram idén och utförade den än själva efterarbetet, som jag faktiskt tyckte var riktigt roligt. Det är lite som när man skulpterar fram något ur lera. Man börjar med en idé, man kletar litegranna och får fram ett rätt hyffsat resultat om man har tur. Därefter så kommer det roliga, redigeringen. Man får putsa upp sin figur, plocka fram detaljerna, plocka bort felen, i värsta fall göra om vissa bitar. Med filmingen var det likadant. Vi hade en lång lång intervju med Anna på Planka.nu som vi helst av allt ville ha med alltihopa av, 20 minuters intressant intervju. Addera dessa 20 minnuter till 10 minuters intressant och humoristisk konversation med Matte-spärrvakt och våra egna sketcher så slutar vi på runt 40 minuters bra meterial. Nu kom problemen, vi var tvunga att skära ner allt till 10% av orginaltiden, alltså få med allt vi ville på endast 4 minuter max.
Vi satt framför våran dator och slet och slet, som alla andra i klassen. "we killed our darlings - and lot's of em", vi gjorde filmer - alpha 0.1 0.2 1 - filmen blev en beta 0.1 vidare till 1.0 genom veckan. Till slut hade vi ett resultat vi alla var nöjda med, då mastrade vi hela filmen, såg till att alla ljudnivåer stämde överens med varandra, såg till att alla klipp övergick snyggt till efterföljade klipp etc.
Andrezej Wajdas tankar i fårhållande till våran film:
A. Wajdas påstår att idén är något av det svåraste att komma på, och visst håller jag med om att det kan vara svårt, men samtidigt håller jag inte med alls. Klart en idé kan vara svår att komma på om vi som nu i vårat projektarbete mer eller mindre tvingas att sätta oss ner och banka ur oss bra och intressanta tankar att göra en film om, men jag tror inte att det är så det går till ute i den stora världen. Jag tror snarare att det första som föds är idén om ett ämne man vill behandla, man har något att berätta eller något man vill belysa i samhället. Wajdas berättar att han besökt en plats i Polen där han hittade en miljö han fastnade för. Han kände att dessa hus skulle vara bra i en film, men kunde inte komma på en bra handling till denna film. Jag köper detta med hull och hår - såklart kan det vara svårt att komma på en bra idé, men jag känner samtidigt att om det är på detta sätt - om filmen eller idén inte kommer naturligt, så kan filmen aldrig bli bra tror jag. Jag tror att en krystad idé resulterar i en pretantiös film, kanske ytlig eller stel. Han berättar sedan att han inte gjorde någon film av miljöerna i Polen för att han inte hade nån idé.
Garden State! Säger jag. Garden State är en underbar film, som verkligen utnyttjar miljöerna till max, den är faktiskt nästan bara byggd på miljöerna i ett regning New Jersey. På dessa melankoliska bilder ligger ett underbart soundtrack. Bara det är nästan nog när det är välgjort, men bara nästan, det krävs en idé - en handling. Något måste hända, men vad? Garden State har en handling, en ung man återvänder för att begrava sin döda mor, han möter sedan gamla vännerna han lämnat, och en flicka. Klassisk handling, inte särskilt kreativ, vi har sett sådan förr - men aldrig på detta sätt. Idén i denna film är inte det väsentliga, i alla fall inte idén om handlingen. A Wajdas menar ju på att hur något utförs också är en del av idén, och detta är otroligt sant. En relativt fattig handling bärs istället upp av otroligt vackra miljöer, tystnad varvar med bra stämningsful musik och ett minspel från skådespelarna som gör att jag älskar varje sekund av filmen.
Därför tycker jag att Wajdas har både rätt och fel. Bra miljöer, bra stämning kräver inte alltid en häftig handling, det kan faktiskt vara tvärtom, blir den för spektakulär tror jag den kväver stämningen i filmen, och vi resulterar i något taffligt halvdant.
Efter denna kanske onödigt långa utsväningning så återvänder jag till ämnet. Relationen till vårat projekt.
Vi satte oss ner efter lektionen och började spåna. Det gick trögt i början, antar att vi kanske inte vågade tänka fritt eller va rädda att andra skulle tycka våra idéer var dumma. Men detta släppte snabbt och för mig var det i alla fall solklart att jag inte ville göra någon film som höll sig inom ramarna för den normala "skolfilmen". Jag ville göra något mer - det ville vi alla. Vi ville skapa något lite kontroversiellt, det resulterade i att det skulle bli en film om plankning. Vi kom också fram till att det skulle ligga humoristiska undertoner i det hela, inget alltför tungt, inget alltför seriöst, inte pretantiöst stelt ställningstagande med rätt eller fel. Vi ville skapa något lekfullt men ändå något som påverkade folk. Svårt skulle det bli, men det jag lärde mig mest av allt var att ha en dynamisk idé. Att bestäma vad du vill förmedla - inte hur. För genom resans gång så tog sig filmandet nya banor, vi hade planerat att ha med vissa sketcher vi inte kunde ha, vi viste inte vilken musik vi kunde få ta och fick därför senare klippa ihop sketcherna till den musik vi fått så det passade.
Resultatet blev mycket lyckat tycker jag.
Speakertext:
Vår grupp valde att inte ha någon speakertext, vi ville själva inte påverka tittaren, utan lät filmen tala för sig själv. En speakerröst hade förstört våran ambition att hålla stämningen lätt tror jag. Såklart beror det på vad man hade sagt som speaker, men det stilgreppet valde vi att inte använda oss av alls.
Vill man däremot använda sig av en speakerröst finns det några olika saker man bör tänka på och saker som underlättar. Dessa är hämtade ur Kristin Olssons text i kompendiet.
-Använd stor lättläst text med korta rader för att underlätta läsningen.
-Gör gärna egna symboler på pappret, smileys eller hjärtan, för att kunna betona orden rätt och få fram den känsla du vill förmedla.
-Ett bra tips är att stå upp och läsa texten, som bör vara placerat i ögonhöjd på exempelvis ett notställ.
-Andningen är viktig att kontrollera. Flåsa inte i micken när du läser.
-Hitta din egen stil när du läser, det blir mer karakteristiskt, naturligt och avslappnat om du kan vara dig själv. Hela vitsen är att texten du läser inte ska låta som en text, utan istället låta som att du bara helt naturligt talar till någon person.
Thursday, March 29, 2007
Vecka 3
Intervjuteknik.
Jag tyckte detta var svårt, men mycket lärorikt. Exempelvis att inte säga "mmm", "tack" eller "okej" efter intervjupersonen svarat på en fråga tyckte jag var svårt, det är så naturligt att göra det i en konversation.
Det är mycket att tänka på när man intervjuar folk. Här är några punkter.
- Förbereda sig noga.
- Fråga inte om allt utan koncentrera dig på det viktiga och fråga mycket om det istället. Håll dessutom frågorna korta och var beredd att ställa följdfrågor på det du tycker än intressant, således måste du lyssna noga.
- Ifrågasätt, oavsett hur "god" du än tycker personen är.
- Undvik att försöka vara kompis med den du intervjuar.
Men man måste såklart anpassa sin intervjuteknik till tillfället.
Ska man exempelvis ha ett gäng enkätfrågor ställer man oftast bara en fråga och då är det viktig att vara tydlig och inte kräva alltför långa svar.
Jag tyckte detta var svårt, men mycket lärorikt. Exempelvis att inte säga "mmm", "tack" eller "okej" efter intervjupersonen svarat på en fråga tyckte jag var svårt, det är så naturligt att göra det i en konversation.
Det är mycket att tänka på när man intervjuar folk. Här är några punkter.
- Förbereda sig noga.
- Fråga inte om allt utan koncentrera dig på det viktiga och fråga mycket om det istället. Håll dessutom frågorna korta och var beredd att ställa följdfrågor på det du tycker än intressant, således måste du lyssna noga.
- Ifrågasätt, oavsett hur "god" du än tycker personen är.
- Undvik att försöka vara kompis med den du intervjuar.
Men man måste såklart anpassa sin intervjuteknik till tillfället.
Ska man exempelvis ha ett gäng enkätfrågor ställer man oftast bara en fråga och då är det viktig att vara tydlig och inte kräva alltför långa svar.
Vecka 2
Som med nästan allt annat i världen finns det alltid nån som gjort det innan, och några av dem verkar faktiskt ha lärt sig av sina misstag och skrivit ner det dem lärt sig.
Tre (av många) saker att tänka på vid bildkomposition:
Placera subjektet rätt:
Att placera den man filmar rätt är A och O för att göra en bra film/intervju. Man vill försöka åstakomma en slags riktning och rymd i bilden, och detta kan göras på flera sätt, ett av dem är att ha mer blankt utrymme framför den man intervjuar än vad som finns bakom denne. Detta skapar ett tomrum mellan den som blir intervjuad och den som intervjuar. Det blir mer bättre och upplevs som en mer naturlig situation.
Var inte rädd att filma nära:
Vissa situarioner kräver att man filmar närbilder och beskär sitt subjekt eller objekt för att visa detaljer på det. Det blir en dramatisk effekt som är väldigt bra på att visa personers känslor genom deras uttryck eller ge tittaren en aning om vad som kan hända om man får se att ena stolsbenet är lite trasigt innan någon kommer och sätter sig på det. Skapar spänning dramatik och förklaringar.
Ögonrikttningar:
Något som är ytterst viktigt för att få en scen att verka trovärdig är att man håller koll på vart skådespelarna tittar. I ett där de ska titta på varandra, måste kameran se till att illustrera att de faktiskt gör det. Anta att man vill filma en konversation mellan två personer. Man ska bara se deras huvuden och måste därför ha scenbyten mellan varje persons repliker för att få se när de talar. Om person A talar åt höger i bild, måste person B tala åt vänster i sin bild, så det ser ut som de pratar med varandra, skulle både A och B titta åt höger skulle man inte förstå att de pratade med varandra.
Tre tankar om redigering av slutprodukten:
Dra och släpp:
Superenkel metod för att få en grundlig överblick över filmklippen på tidslinjen, man tar helt enkelt tag i ett filmklipp ur sitt arkiv, och drar ut det på tidslinjen. Dra ut fler om du vill ha fler, dra bort de som du vill ha bort. Enkelt.
Inserting and overwriting:
När man lägger till filer i tidslinjen på filmen kan man göra det på olika sätt, antingen lägger man in dem framför de andra, och skjuter bak alla andra klipp som redan ligger där, detta är inserting.
Eller så skriver man över informationen på det klipp som ligger under ett klipp man drar dit och släpper ovanpå ett annat klipp, då skjut inget bakåt i tidslinjen, man lägger istället dit ett klipp på området på tidslinjen oavsett vad som ligger där innan. Detta är overwriting.
Finputsning:
När du har en rätt bra redigerad film vill du antagligen finputsa den, kanske lägga in tystnad mellan en persons repliker, eller få personen att sitta still och tänka lite efter den svarat på något, som att den tvekar innan den börjar prata igen.
I Adobe Premiere är detta oftast rätt enkelt att göra, dock SVÅRT att få det att se snyggt och naturligt ut, men det finns olika metoder att finputsa, du kan exempelvis klippa innan en person blir lite tyst, sedan klippa precis innan den börjar tala igen, och dra ut tystnaden (ändra uppspelningshastighet på klippet med tystnad). Detta är svårt att få snyggt eftersom tittaren antagligen kommer se att det helt plötsligt börjar gå långsamt, sitter personen verkligen helt blixtstilla går det dock bra, men det gör personer sällan.
En erfaren redigerare kan lösa sånt här på effektivare sätt, och göra mycket häftigt med filmklipp. Men se till att finputsa efter du har en hyffsad överblick av filmen.
Tre (av många) saker att tänka på vid bildkomposition:
Placera subjektet rätt:
Att placera den man filmar rätt är A och O för att göra en bra film/intervju. Man vill försöka åstakomma en slags riktning och rymd i bilden, och detta kan göras på flera sätt, ett av dem är att ha mer blankt utrymme framför den man intervjuar än vad som finns bakom denne. Detta skapar ett tomrum mellan den som blir intervjuad och den som intervjuar. Det blir mer bättre och upplevs som en mer naturlig situation.
Var inte rädd att filma nära:
Vissa situarioner kräver att man filmar närbilder och beskär sitt subjekt eller objekt för att visa detaljer på det. Det blir en dramatisk effekt som är väldigt bra på att visa personers känslor genom deras uttryck eller ge tittaren en aning om vad som kan hända om man får se att ena stolsbenet är lite trasigt innan någon kommer och sätter sig på det. Skapar spänning dramatik och förklaringar.
Ögonrikttningar:
Något som är ytterst viktigt för att få en scen att verka trovärdig är att man håller koll på vart skådespelarna tittar. I ett där de ska titta på varandra, måste kameran se till att illustrera att de faktiskt gör det. Anta att man vill filma en konversation mellan två personer. Man ska bara se deras huvuden och måste därför ha scenbyten mellan varje persons repliker för att få se när de talar. Om person A talar åt höger i bild, måste person B tala åt vänster i sin bild, så det ser ut som de pratar med varandra, skulle både A och B titta åt höger skulle man inte förstå att de pratade med varandra.
Tre tankar om redigering av slutprodukten:
Dra och släpp:
Superenkel metod för att få en grundlig överblick över filmklippen på tidslinjen, man tar helt enkelt tag i ett filmklipp ur sitt arkiv, och drar ut det på tidslinjen. Dra ut fler om du vill ha fler, dra bort de som du vill ha bort. Enkelt.
Inserting and overwriting:
När man lägger till filer i tidslinjen på filmen kan man göra det på olika sätt, antingen lägger man in dem framför de andra, och skjuter bak alla andra klipp som redan ligger där, detta är inserting.
Eller så skriver man över informationen på det klipp som ligger under ett klipp man drar dit och släpper ovanpå ett annat klipp, då skjut inget bakåt i tidslinjen, man lägger istället dit ett klipp på området på tidslinjen oavsett vad som ligger där innan. Detta är overwriting.
Finputsning:
När du har en rätt bra redigerad film vill du antagligen finputsa den, kanske lägga in tystnad mellan en persons repliker, eller få personen att sitta still och tänka lite efter den svarat på något, som att den tvekar innan den börjar prata igen.
I Adobe Premiere är detta oftast rätt enkelt att göra, dock SVÅRT att få det att se snyggt och naturligt ut, men det finns olika metoder att finputsa, du kan exempelvis klippa innan en person blir lite tyst, sedan klippa precis innan den börjar tala igen, och dra ut tystnaden (ändra uppspelningshastighet på klippet med tystnad). Detta är svårt att få snyggt eftersom tittaren antagligen kommer se att det helt plötsligt börjar gå långsamt, sitter personen verkligen helt blixtstilla går det dock bra, men det gör personer sällan.
En erfaren redigerare kan lösa sånt här på effektivare sätt, och göra mycket häftigt med filmklipp. Men se till att finputsa efter du har en hyffsad överblick av filmen.
Vecka 1
- Vad är en CCD?
CCD står för Charge Coupled Device och är en ljussensor som sitter i digitalkameran (ser ut som vilket annat litet chip som helst, fast med ett litet "fönster" på sidan som tar in ljuset som faller in i kameran), det den gör är att det ljus som faller på den från linsen omvandlar det till elektriska laddningar som sedan behandlas i kamernan. Detta gör den genom att i detta lilla fönster ligger det rutnät av pixlar, som var och en bedömer hur mycket ljus som faller på den, och sedan bygger kameran ihop den informationen från varje pixelcell till en hel bild.
Ju fler pixlar det finns i rutnätet i fönstret, ju högre upplösning är det på CCDn
- Vad innebär bitdjup i ljudsammanhang?
Bitdjup är hur noga ett digitalt ljud är beskrivet mätt i ljudstyrka. Ett analogt ljud har oändligt stort omfång, det har inte digitalt ljud. Ett digitalt ljud är uppdelat i nivåer. Ett ljud som har bitdjupet ett har 2 nivåer - antingen är det helt tyst, eller så låter det. Nu har de flesta digitala ljud i regel mins 8 bitnivåer, vilket således leder till att det ljudet har 256 olika steg.
(man får fram antal steg ett ljud har på varje bitdjup genom att höjja upp 2 med bitdjupet:
ett ljud med bitdjup 1: 2^1 = 1 steg
ett ljud med bitdjup 2: 2^2 = 2 steg
ett ljud med bitdjup 4: 2^4 = 8 steg
ett ljud med bitdjup 8: 2^8 = 256 steg
ett ljud med bitdjup 16: 2^16 = 65536 steg
ett ljud med bitdjup 24: 2^24 = 16777216 steg
ett ljud med bitdjup 32: 2^32 = 4294967296 steg
- Vad betyder interlaced scan?
Interlaced scan är att bilden som ritas upp på skärmen är uppdelad i massor av horisontella ränder som löper över hela skärmen, där de udda ränderna ritas upp, ligger kvar bråkdelen av en sekund, de jämna ränderna ritas nu ut, ligger kvar. hela bilden är alltså uppritad nu, men nu ritas de udda ränderna om till nästkommande frame, sedan följt av att de jämna ränderna ritas ut igen bråkdelen av en sekund senare. På detta sätt flätas bilderna samman och ser flytande ut.
Detta används i TV-apparater, datorskärmar jobbar med progressive scan där varje frame ritas ut var för sig.
Detta visar hur de jämna linjerna ritat ut var skon VAR alles nyss, de udda visar var skon är nu, på en tvskärm ser detta bra ut, detta är från ett interlaced scan-klipp som visats på en datorskärm.
- Vad är en CODEC?
Ordet codec kommer från decoder-encoder och är exakt vad ursprungsorden antyder - ett sätt att koda om informationen i en film så att filstorleken blir mindre.
Detta förändrar inte filmen i sig, möjligtvis - och för det mesta - försämras dock kvaliten på bilden eller ljudet eller både och.
Jämför tanken med olika filformat för bilder. En hårt komprimerad jpegbild ser grynig och suddig ut, en gifbild begränsar antalet färger i bilden etc. Detta är exempel på förstörande algoritmer, men för det allra mesta så är det inga problem om man väljer rätt förstörande algoritm. Huvudsaken är att filen blivit mindre.
Detsamma gäller codecs för filmer, man får anpassa sitt val av codec efter tittarnas behov.
Ska tittarna se filmen i en mobiltelefon måste man antagligen använda en hårt komprimerande codec, ska användarna se den på en dator fungerar DivX eller XviD utmärkt. Ska användaren se den i en DVD-spelar så används MPeg-4.
- Vad innebär vitbalans?
I en solnedgång färgas ljuset rött, och vita väggar blir således rödaktiga.
En vintermorgon kan den vita snön däremot se nästan blå ut.
Om man vitbalanserar kameran rätt kan man få den rödaktiga väggen att bli helt vit på bilden. Samma gäller såklart med den blåaktiga snön.
Man vitbalanserar alltså för att tala om för kameran vad som ÄR vitt egentligen, så kameran kan ta korrekta bilder.
CCD står för Charge Coupled Device och är en ljussensor som sitter i digitalkameran (ser ut som vilket annat litet chip som helst, fast med ett litet "fönster" på sidan som tar in ljuset som faller in i kameran), det den gör är att det ljus som faller på den från linsen omvandlar det till elektriska laddningar som sedan behandlas i kamernan. Detta gör den genom att i detta lilla fönster ligger det rutnät av pixlar, som var och en bedömer hur mycket ljus som faller på den, och sedan bygger kameran ihop den informationen från varje pixelcell till en hel bild.
Ju fler pixlar det finns i rutnätet i fönstret, ju högre upplösning är det på CCDn
- Vad innebär bitdjup i ljudsammanhang?
Bitdjup är hur noga ett digitalt ljud är beskrivet mätt i ljudstyrka. Ett analogt ljud har oändligt stort omfång, det har inte digitalt ljud. Ett digitalt ljud är uppdelat i nivåer. Ett ljud som har bitdjupet ett har 2 nivåer - antingen är det helt tyst, eller så låter det. Nu har de flesta digitala ljud i regel mins 8 bitnivåer, vilket således leder till att det ljudet har 256 olika steg.
(man får fram antal steg ett ljud har på varje bitdjup genom att höjja upp 2 med bitdjupet:
ett ljud med bitdjup 1: 2^1 = 1 steg
ett ljud med bitdjup 2: 2^2 = 2 steg
ett ljud med bitdjup 4: 2^4 = 8 steg
ett ljud med bitdjup 8: 2^8 = 256 steg
ett ljud med bitdjup 16: 2^16 = 65536 steg
ett ljud med bitdjup 24: 2^24 = 16777216 steg
ett ljud med bitdjup 32: 2^32 = 4294967296 steg
- Vad betyder interlaced scan?
Interlaced scan är att bilden som ritas upp på skärmen är uppdelad i massor av horisontella ränder som löper över hela skärmen, där de udda ränderna ritas upp, ligger kvar bråkdelen av en sekund, de jämna ränderna ritas nu ut, ligger kvar. hela bilden är alltså uppritad nu, men nu ritas de udda ränderna om till nästkommande frame, sedan följt av att de jämna ränderna ritas ut igen bråkdelen av en sekund senare. På detta sätt flätas bilderna samman och ser flytande ut.
Detta används i TV-apparater, datorskärmar jobbar med progressive scan där varje frame ritas ut var för sig.
Detta visar hur de jämna linjerna ritat ut var skon VAR alles nyss, de udda visar var skon är nu, på en tvskärm ser detta bra ut, detta är från ett interlaced scan-klipp som visats på en datorskärm.
- Vad är en CODEC?
Ordet codec kommer från decoder-encoder och är exakt vad ursprungsorden antyder - ett sätt att koda om informationen i en film så att filstorleken blir mindre.
Detta förändrar inte filmen i sig, möjligtvis - och för det mesta - försämras dock kvaliten på bilden eller ljudet eller både och.
Jämför tanken med olika filformat för bilder. En hårt komprimerad jpegbild ser grynig och suddig ut, en gifbild begränsar antalet färger i bilden etc. Detta är exempel på förstörande algoritmer, men för det allra mesta så är det inga problem om man väljer rätt förstörande algoritm. Huvudsaken är att filen blivit mindre.
Detsamma gäller codecs för filmer, man får anpassa sitt val av codec efter tittarnas behov.
Ska tittarna se filmen i en mobiltelefon måste man antagligen använda en hårt komprimerande codec, ska användarna se den på en dator fungerar DivX eller XviD utmärkt. Ska användaren se den i en DVD-spelar så används MPeg-4.
- Vad innebär vitbalans?
I en solnedgång färgas ljuset rött, och vita väggar blir således rödaktiga.
En vintermorgon kan den vita snön däremot se nästan blå ut.
Om man vitbalanserar kameran rätt kan man få den rödaktiga väggen att bli helt vit på bilden. Samma gäller såklart med den blåaktiga snön.
Man vitbalanserar alltså för att tala om för kameran vad som ÄR vitt egentligen, så kameran kan ta korrekta bilder.
Detta är vår film om plankning. Från youtube
Klicka här för en Streamad version
.Wmv-fil
.Mov-fil
Mobilversion
Högupplöst Mobilversion
Tuesday, March 13, 2007
Angående Castells och världen efter millenieskiftet...
Texten inför detta seminarium var nog utan tvekan det svåraste jag läst, första gången jag läste den förstod jag i stort sett inte ett dugg, inte andra gången jag läste den heller. Tredje gången var det lite klarare och fjärde gången var det klart. Då läste jag den en gång till.
Hur kommer det sig att texten var så svår? Jo texten är en sammanfattning av Manuel Castells bok Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur. I och med att texten är en 24 sidor lång sammanfattning av hundratals sidor blir det väldigt mycket information. Vi läste texten och mailade in frågor till seminarieledaren som vi senare fick försöka lösa gemensamt under seminariet. Många intressanta frågor kom upp här, bl.a. just frågan om hur det kom sig att texten var så svår. Dessa frågor behandlade vi i smågrupper och pratade om vad vi kommit
Vad tyckte jag då? Intressant! Mycket intressant faktiskt. Castells har lyckats analysera hela världen, och förklarade den för mig ur sitt perspektiv, och jag kände att mycket av det han la fram stämde in. Det var häftigt att läsa om samhället på detta sätt, att få förklarat för mig hur det kom sig att jorden ser ut som den gör, och hur den kan komma att se ut baserat på hur historien utvecklats genom tiderna. I och med att ja fann texten så intressant, ville jag att semunariumet varat mycket längre, så vi kunnat fördjupa oss mer i texten.
I slutet av texten så skrev Castells att han frånsäger sig uppgiften att tyda hur världen kommer att kunna förbättras. Han skriver att alla de människor som försökt att tyda världen och föreslår hur man ska göra för att förbättra den har misslyckats.
Hannes som var våran seminarieledare sa att han hört hela denna bok som bandbok, och om du läser detta Hannes kan du väl slänga in en kommentar om var du lånade den, så jag kan låna den och lyssna igenom boken.
Hur kommer det sig att texten var så svår? Jo texten är en sammanfattning av Manuel Castells bok Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur. I och med att texten är en 24 sidor lång sammanfattning av hundratals sidor blir det väldigt mycket information. Vi läste texten och mailade in frågor till seminarieledaren som vi senare fick försöka lösa gemensamt under seminariet. Många intressanta frågor kom upp här, bl.a. just frågan om hur det kom sig att texten var så svår. Dessa frågor behandlade vi i smågrupper och pratade om vad vi kommit
Vad tyckte jag då? Intressant! Mycket intressant faktiskt. Castells har lyckats analysera hela världen, och förklarade den för mig ur sitt perspektiv, och jag kände att mycket av det han la fram stämde in. Det var häftigt att läsa om samhället på detta sätt, att få förklarat för mig hur det kom sig att jorden ser ut som den gör, och hur den kan komma att se ut baserat på hur historien utvecklats genom tiderna. I och med att ja fann texten så intressant, ville jag att semunariumet varat mycket längre, så vi kunnat fördjupa oss mer i texten.
I slutet av texten så skrev Castells att han frånsäger sig uppgiften att tyda hur världen kommer att kunna förbättras. Han skriver att alla de människor som försökt att tyda världen och föreslår hur man ska göra för att förbättra den har misslyckats.
Hannes som var våran seminarieledare sa att han hört hela denna bok som bandbok, och om du läser detta Hannes kan du väl slänga in en kommentar om var du lånade den, så jag kan låna den och lyssna igenom boken.
Angående demokratin och Internet...
The internet and democracy av Stephen Lax är texten jag läste igenom inför det föregående seminariumet vilket snopet visade sig vara fel seminarium, så jag repade igenom den ytterligare en gång inför detta, nu korrekta seminariumet.
Detta var ett seminarium som tog steget in i demokratin, och hur Internet kan/har kommit att påverka den. Texten tog upp mycket om hur dagsläget är, där politiska partier och fraktioner har kommit att kunna yttra sig mer fritt, nå ut bredare och på så sätt påverka flera personer. Även att numera är en tvåvägskommunikation mellan politiska partier och oss som väljare otroligt mycket enklare. Jämför man med hur det varit, så var vår enda chans till frågor genom vanliga brev, eller genom att ringa någon representant eller prata med dem på torgen under deras valkampanjer. Numera kan vi nå dem via e-mail, via forum och gästböcker på deras hemsidor, eller genom politikernas egna bloggar. Vi kan få en djupare insikt i deras arbete och få ställa frågor och opponera oss direkt.
Vi diskuterade detta fram och tillbaka, men gick sedan vidare till att behandla en annan del som texten tar upp , nämligen "digitala klyftor" vilket kom att bli den centrala delen av seminariet som jag upplevde det. Vad är då en digital klyfta? Jo det är precis vad det låter som, en klyfta inom den digitala världen. Ovan så konstaterades att det i stort sett bara förbättrats med att mycket av den politiska verksamheten flyttats ut på Internet, men de som inte har möjlighet att nå Internet då? Vad händer med dem? De mest utsatta grupperna i samhället är de som behöver höras mest, och de har ofta inget Internet hemma, kanske inte ens en dator, kanske inte ens ett hem? Vad händer med dessa människor? En stor risk är att de faktiskt kan komma att bli undanputtade ur den demokratiska processen. Vad jag minns så presenterades inga vattentäta lösningar på detta problem under seminariumet, väntat men synd.
En annan sak vi skulle göra innan seminariumet förutom att läsa texten var att besöka någon politisk hemsida och analysera den. Jag valde att rikta in mig på att analysera två extrempartiers hemsida, för att se hur de var uppbyggda och om jag fann några likheter eller skillnader.
De partier jag valde var Natinalsocialistisk Front och AFA. Förvisso är AFA inte ett parti-politiskt parti, med det är ändå en organisation som i alra högsta grad är politiskt, och i alra högsta grad extrem.
Båda sidorna var förvånandsvärt lika, de är uppbyggda som nästan vilket annat partis hemsida som helst. De har hög användarvänlighet och är lättnavigerade. De politiska dokumenten går lätt att hitta och kommunikationen mellan väljare och politiker är identiskt på båda hemsidorna - Det är propaganda, propaganda och åter propaganda. Övertygande slagord om att "såhär är det minsann" och kraftiga symboler och bilder på när deras "väljare" demonstrerar och viftar på flaggor. Faktum är att de är så lika att man häpnar, det känns nästan som att de är samma parti, fast de är varandras raka motsatser rent politiskt. Det fick mig att reflektera en smula över deras anhängare, kan det vara så att de hamnat där de hamnat p.g.a. att respektive parti lyckades snappa upp dem först? Kunde de lika gärna vara enade under en fotbollsflagga och kastat sten på andra lag istället för på varandra? Jag vet inte, men tanken föddes...
Vill du ha en överskådlig bild över Sveriges politiska partier föreslår jag att du besöker denna sida.
Detta var ett seminarium som tog steget in i demokratin, och hur Internet kan/har kommit att påverka den. Texten tog upp mycket om hur dagsläget är, där politiska partier och fraktioner har kommit att kunna yttra sig mer fritt, nå ut bredare och på så sätt påverka flera personer. Även att numera är en tvåvägskommunikation mellan politiska partier och oss som väljare otroligt mycket enklare. Jämför man med hur det varit, så var vår enda chans till frågor genom vanliga brev, eller genom att ringa någon representant eller prata med dem på torgen under deras valkampanjer. Numera kan vi nå dem via e-mail, via forum och gästböcker på deras hemsidor, eller genom politikernas egna bloggar. Vi kan få en djupare insikt i deras arbete och få ställa frågor och opponera oss direkt.
Vi diskuterade detta fram och tillbaka, men gick sedan vidare till att behandla en annan del som texten tar upp , nämligen "digitala klyftor" vilket kom att bli den centrala delen av seminariet som jag upplevde det. Vad är då en digital klyfta? Jo det är precis vad det låter som, en klyfta inom den digitala världen. Ovan så konstaterades att det i stort sett bara förbättrats med att mycket av den politiska verksamheten flyttats ut på Internet, men de som inte har möjlighet att nå Internet då? Vad händer med dem? De mest utsatta grupperna i samhället är de som behöver höras mest, och de har ofta inget Internet hemma, kanske inte ens en dator, kanske inte ens ett hem? Vad händer med dessa människor? En stor risk är att de faktiskt kan komma att bli undanputtade ur den demokratiska processen. Vad jag minns så presenterades inga vattentäta lösningar på detta problem under seminariumet, väntat men synd.
En annan sak vi skulle göra innan seminariumet förutom att läsa texten var att besöka någon politisk hemsida och analysera den. Jag valde att rikta in mig på att analysera två extrempartiers hemsida, för att se hur de var uppbyggda och om jag fann några likheter eller skillnader.
De partier jag valde var Natinalsocialistisk Front och AFA. Förvisso är AFA inte ett parti-politiskt parti, med det är ändå en organisation som i alra högsta grad är politiskt, och i alra högsta grad extrem.
Båda sidorna var förvånandsvärt lika, de är uppbyggda som nästan vilket annat partis hemsida som helst. De har hög användarvänlighet och är lättnavigerade. De politiska dokumenten går lätt att hitta och kommunikationen mellan väljare och politiker är identiskt på båda hemsidorna - Det är propaganda, propaganda och åter propaganda. Övertygande slagord om att "såhär är det minsann" och kraftiga symboler och bilder på när deras "väljare" demonstrerar och viftar på flaggor. Faktum är att de är så lika att man häpnar, det känns nästan som att de är samma parti, fast de är varandras raka motsatser rent politiskt. Det fick mig att reflektera en smula över deras anhängare, kan det vara så att de hamnat där de hamnat p.g.a. att respektive parti lyckades snappa upp dem först? Kunde de lika gärna vara enade under en fotbollsflagga och kastat sten på andra lag istället för på varandra? Jag vet inte, men tanken föddes...
Vill du ha en överskådlig bild över Sveriges politiska partier föreslår jag att du besöker denna sida.
Angående Communities, Lan-partyn och min egen identitet...
Dags för seminarium nummer 3, och som vanligt läste vi texter inför detta. Texten vi skulle läsa var Community, identity and digital games av Martin Hand och Karenza Moore - texten JAG läste var The internet and democracy skriven av Stephen Lax. Jag kände mig jäkligt puckad när jag satt helt oförstående brevid och lyssnade när alla diskuterade texten utanför salen innan seminariet började. För de hade uppenbarligen läst en helt annan text än den jag läst, och efter ett tag fick jag reda på att jag läst texten inför seminarie 4, och inte seminarie 3 som detta var. "Jahupp" tänkte jag och gick in i salen när det var dags att börja. Jag satt där och var inte alls påläst, men jag hade tur för det visade sig att ämnet som skulle diskuteras var något jag själv funderat rätt mycket på. Det handlade om vilka vi är på Internet, vilka roller man går in i och varför. Det handlade även om spelkulturer och begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft användes för att diskutera detta.
Kort kan jag sammanfatta begreppen som att Gemeinschaft vilket kan översattas till gemenskap är den slags gemenskap som finns i små grupper, familjer eller små byar. Medan Gesellschaft är en gemskap i större mer opersonliga sammanhang. (Här kan du läsa mer om vad Gemeinschaft och Gesellschaft är för något här).Jämför gärna ett familjärt och litet LAN-party där alla känner alla och spelar ett slutet spel tillsammans med gemeinschaft, och Internet-spelande, där man spelar med eller mot hela världen, och man kanske inte känner någon men ändå spelar samma spel mot samma mål med begreppet Gesellschaft.
Det intressantaste under detta seminaruim tycker jag helt klart var att vi fick grotta ner oss en aning i hur man själv är på Internet. Många hävdade att de är precis samma person på Internet som de är i verkligheten, vissa -inklusive jag- erkände att vi var annorlunda. Att säga att vi erkände att vi var annorlunda på Internet får det kanske att låta som att jag påstår att de som sa sig vara samma person IRL(In Real Life) och på Internet ljög. Det var inte det jag menade, utan jag menar bara att jag tror att många av dem är olika, utan att de ens vet att de är det. För när vi kan släppa vår fasad, när vi kan vara den vi vill vara, eller vi är den vi tror oss vara, så tror jag att denna "nya" person blir just en "ny" person. För jag tror att när man är i en grupp så har man en roll, fler än vi tror, vi har könsroller och åldersroller, vi har utseenderoller och vi har så otroligt många fler roller som bara kan ses av andra när vi är i grupp, eller höras av andra när vi talar. Genom skriften KAN vi släppa dessa roller, fast jag tror det är svårt, mycket svårt eftersom vi alltid haft vissa av dessa roller, om än vi velat eller inte. Tänk er en flicka som leker krig o spelar fotboll, hon är väl en pojkflicka? Eller tänk er grabben som dansar balett och leker med dockor, han är väl lite fjollig? Är han kanske bög?
Men när ingen dömer våra jag i relation till det dem tror att vårat jag skall vara, så kan vi släppa rollerna, och detta kan göras på Internet. Vi kan vara som vi vill. Vi kan skriva och tycka saker utan att åsikterna sätts i kontext med något vi inte kanske vill stå för. Jag tror dock att just detta kan vara en smula problematiskt, för nu måste vi själva reflektera över vilka vi själva är. Problem vi inte annars har så ofta, men vill vi se oss som någon annan, någon vi kanske tycker är häftigare, jag gjorde själv så förut. Jag såg mig själv som en kall och hård dödsmetal-pojk. Jag lyssnade på musiken, jag bar kläderna. Jag försökte vara den jag ville vara. Detta resulterade i en nedåtspiral för aldrig var jag nöjd, jag trodde att, "well, jag är inom depp-genren nummer ett, jag är så dödsmetal att självklart ska jag vara deppad". Jag hade så hårda principer, jag avskydde Britney Spears och Darin, schlagerfestivalen var hemsk och hemskast av allt var hårdrocksband som inte var "äkta".
Nu, några år senare ser jag tillbaka på den jag var, och känner mig så ödmjuk, för den personen jag var då, har lett mig till den jag är nu. Nu är jag lycklig, nu försöker jag vara den jag i själva verket är, en person som kan tycka Britney har några bra låtar, och att Darin inte alltid är så hemsk, jag har insett att jag inte har någon rätt att avgöra vad som är äkta eller falskt inom någon genre alls - fast schlagerfestivalen tror jag aldrig att jag kommer kolla på.
Är jag då samma person IRL som på Internet nu? Nej, fortfarande inte, faktum är att jag inte ens strävar efter att vara det. Jag vill vara den glada o spralliga person IRL som jag faktiskt är och ser mig som, medan jag vill kunna få utlopp för mina djupare tankar o funderingar på Internet.
Angående Web 2.0...
I baksätet på en Toyota Avensis kombi:
Jag satt med benen i kors och läste. Det var hemfärden från landstället och jag hade några timmar att ägna åt att bara läsa, perfekt! Det visade sig att de timmarna gick fortare än jag trodde, för jag tyckte mycket om artiklarna om Web 2.0, vilket vårat nästa seminarium skulle handla om. Det var som en modern Robin Hood-saga lite, om hur det börjat så centrerat med stora företag som ägde internet, ägde informationen, och hur det utvecklats. Numer är Internet användarstyrt, det är ett enda virrvarr av information hit och dit och det är vi - vi vanliga dödliga användare som i mångt och mycket är Internet.
Tim O'Reilly skriver i sin artikel What Is Web 2.0 Design Patterns and Business Models for the Next Generation of Software (Läs gärna artikeln här) om just hur det blev så. Det är som jag sa en mycket intressant artikel. Den andra texten inför seminariet var We are the web skriven av Kevin Kelly (Läs gärna artikeln här).
På seminariet:
Vi började med att gå igenom dessa texter och luska ut det viktigaste ur dem tillsammans. Därefter delades vi in i smågrupper om 3-4 personer och fick koncentrera oss på en specifik fråga per grupp. Detta gav oss en chans att fördjupa oss i ämnet och få yttra egna tankar kring det. Jag tyckte dock inte att alla dessa smågruppers ämnen var de centrala i seminariumet, utan den helhet som det gav var viktigare. Det pusslades liksom ihop till en bild av vad web 2.0 verkligen är, och vad det betyder för oss vanliga dödliga. Hela idén med web 2.0 är att det är vi användare som bidrar till helheten, och jag tycker att seminarium kan ses lite som en illustration av vad web 2.0 är, och hur det skiljer sig från sin föregångare. För i förra seminariet gick vi igenom vad ett semunarium är, och hur det skiljer sig från en föreläsning, och jag tänker att man kan jämföra det med webben. Tänk er web 1.0 som en föreläsning, där informationen har en avsändare och en "envägskommunikation". Medan web 2.0 är som ett seminarium, det existerar inte utan användarna och det är vi som bygger upp det, gör det till vad det blir, vi bidrar och tolkar, och precis som på web 2.0 finns en moderator, en seminarieledare som löst drar i tyglarna då och då, så att diskutionen hålls på rätt bana.
Detta seminarie var otroligt roligt och inspirerande kände jag.
Jag satt med benen i kors och läste. Det var hemfärden från landstället och jag hade några timmar att ägna åt att bara läsa, perfekt! Det visade sig att de timmarna gick fortare än jag trodde, för jag tyckte mycket om artiklarna om Web 2.0, vilket vårat nästa seminarium skulle handla om. Det var som en modern Robin Hood-saga lite, om hur det börjat så centrerat med stora företag som ägde internet, ägde informationen, och hur det utvecklats. Numer är Internet användarstyrt, det är ett enda virrvarr av information hit och dit och det är vi - vi vanliga dödliga användare som i mångt och mycket är Internet.
Tim O'Reilly skriver i sin artikel What Is Web 2.0 Design Patterns and Business Models for the Next Generation of Software (Läs gärna artikeln här) om just hur det blev så. Det är som jag sa en mycket intressant artikel. Den andra texten inför seminariet var We are the web skriven av Kevin Kelly (Läs gärna artikeln här).
På seminariet:
Vi började med att gå igenom dessa texter och luska ut det viktigaste ur dem tillsammans. Därefter delades vi in i smågrupper om 3-4 personer och fick koncentrera oss på en specifik fråga per grupp. Detta gav oss en chans att fördjupa oss i ämnet och få yttra egna tankar kring det. Jag tyckte dock inte att alla dessa smågruppers ämnen var de centrala i seminariumet, utan den helhet som det gav var viktigare. Det pusslades liksom ihop till en bild av vad web 2.0 verkligen är, och vad det betyder för oss vanliga dödliga. Hela idén med web 2.0 är att det är vi användare som bidrar till helheten, och jag tycker att seminarium kan ses lite som en illustration av vad web 2.0 är, och hur det skiljer sig från sin föregångare. För i förra seminariet gick vi igenom vad ett semunarium är, och hur det skiljer sig från en föreläsning, och jag tänker att man kan jämföra det med webben. Tänk er web 1.0 som en föreläsning, där informationen har en avsändare och en "envägskommunikation". Medan web 2.0 är som ett seminarium, det existerar inte utan användarna och det är vi som bygger upp det, gör det till vad det blir, vi bidrar och tolkar, och precis som på web 2.0 finns en moderator, en seminarieledare som löst drar i tyglarna då och då, så att diskutionen hålls på rätt bana.
Detta seminarie var otroligt roligt och inspirerande kände jag.
Monday, October 09, 2006
Angående seminarier...
2006-09-06 hade vi ett IT & Samhälle seminarie, om just seminarium.
Syftet var att mjukstarta en lång serie av seminarium under namnet "IT & Samhälle". För mig var det en väldigt bra introduktion, ja hade aldrig satt min fot på ett seminarie förut, och att gå igenom grunderna, fördelar och nackdelarna på det sättet vi gjorde var kanon för att jag skulle komma in i det hela.
Ett seminarie går ut på att deltagarna i seminariegruppen har läst en text, och sedan sitter i en cirkel eller liknande, där alla kan se alla, och där diskuterar texten i fråga.
Texten vi hade fått handlade om seminarier, och på själva seminariet fick vi några enkla uppgifter vi skulle lösa i smågrupper utanför seminariesalen för att själva försöka bena upp texten i mindre grupp, och få klart för oss vad författaren faktiskt ville säga med texten. Efter det gick vi åter in i seminariesalen. Och precis som texten beskrev så var ett seminarie en annorlunda undervisningsform än vanliga föreläsningar.
Till skillnad från föreläsningar finns ingen bestämd lärare, utan istället är det alla enskilda deltagare som bidrar till undervisningen genom att dela med sig av sina åsikter rörande det ämne o den text som diskuteras. För att inte alla skall prata i munnen på varandra, prata utanför ramarna eller bli överdrivet personliga i eventuella meningsskiljaktigheter finns en seminarieledare som driver diskutionen vidare, håller nivån och försöker få med deltagarna i diskutionen.
Som jag redan nämnt tycker jag att seminariet var mycket lyckat. Jag känner mig inte alls främmande till begreppet längre, utan snarare mycket positiv till undervisningsformen. Föreläsningar i all ära, men att själv få vara med och påverka på så nära nivå är ett mycket bra alternativ. Omväxlande och roligt faktiskt.
För att få lite mer insikt i seminarier kan ni kolla vad några av mina kurskamrater skrivit:
Susannas blogg
Henriks blogg
Mickes blogg
Marias blogg
Syftet var att mjukstarta en lång serie av seminarium under namnet "IT & Samhälle". För mig var det en väldigt bra introduktion, ja hade aldrig satt min fot på ett seminarie förut, och att gå igenom grunderna, fördelar och nackdelarna på det sättet vi gjorde var kanon för att jag skulle komma in i det hela.
Ett seminarie går ut på att deltagarna i seminariegruppen har läst en text, och sedan sitter i en cirkel eller liknande, där alla kan se alla, och där diskuterar texten i fråga.
Texten vi hade fått handlade om seminarier, och på själva seminariet fick vi några enkla uppgifter vi skulle lösa i smågrupper utanför seminariesalen för att själva försöka bena upp texten i mindre grupp, och få klart för oss vad författaren faktiskt ville säga med texten. Efter det gick vi åter in i seminariesalen. Och precis som texten beskrev så var ett seminarie en annorlunda undervisningsform än vanliga föreläsningar.
Till skillnad från föreläsningar finns ingen bestämd lärare, utan istället är det alla enskilda deltagare som bidrar till undervisningen genom att dela med sig av sina åsikter rörande det ämne o den text som diskuteras. För att inte alla skall prata i munnen på varandra, prata utanför ramarna eller bli överdrivet personliga i eventuella meningsskiljaktigheter finns en seminarieledare som driver diskutionen vidare, håller nivån och försöker få med deltagarna i diskutionen.
Som jag redan nämnt tycker jag att seminariet var mycket lyckat. Jag känner mig inte alls främmande till begreppet längre, utan snarare mycket positiv till undervisningsformen. Föreläsningar i all ära, men att själv få vara med och påverka på så nära nivå är ett mycket bra alternativ. Omväxlande och roligt faktiskt.
För att få lite mer insikt i seminarier kan ni kolla vad några av mina kurskamrater skrivit:
Susannas blogg
Henriks blogg
Mickes blogg
Marias blogg
Thursday, October 05, 2006
Tearing up the template
Hmmm måste posta nåt för att kunna previewa reultatet på min egensnickrade template-design.
Subscribe to:
Posts (Atom)